Ibland finner platsen sin filmare

Ibland får man spendera dagar att förbereda en inspelningsplats, ibland kommer platsen till en helt förberedd. Det visade sig att dem grävde nya värmeledningar in i vår skola, och ibland kan ett hål i marken vara tillräckligt lockande för att locka till sig ett filmteam.


Robin förklarar scenen innanför sin gasmask, ingen hör något.

Efter att ha noterat dem skyttegravsliknande miljöerna slängdes det snabbt ihop en liten film i manusform som sedan snabbt kunde ageras ut dagen efter. Ibland behöver man inte timmar med planering och en superseriös attityd, ibland får man skapa film bara för att det är roligt.






Utrustade med Robins halva WW2 uniformssamling begav vi oss ut, lite nervöst bevakande efter arbetare som kanske inte skulle uppskatta att vi var nere i ”Deras” hål och höll på. Två timmar senare och utan att ha sett några som skulle tänkas arbeta på att gräva dessa diken så begav vi oss in på lektion. När vi senare tittar ut så får vi se att vi just missade dem två första personerna som anlände på arbetsplatsen, som står i full färd med att peka ner i marken där vi spelade in filmen. Vad som sades kan vi endast drömma om, men vi får hoppas att det var något trevligt såsom ”Titta vad fin jorden är här!”

Är det inte för övrigt konstigt hur vi konstant verkar drabbas utav folks beskyddande av jord och sand? Vad ser dem vi missar?