Efter gårdagens upplevelser var vi sannerligen trötta, men här fanns ingen tid att sjusova! Vi hade platser att vara på och saker att se.


Sömnen är hård


Men rättvis

Dagens inspelningsplats var sannerligen av det ovanligare slaget. Platsen för dagen skulle vara vid ett radio/TV torn av det större slaget. Ungefär tvåhundra meter ifrån tornet hade en skogsbrand brustit ut vilket lämnat en hel del skog kal och svartfärgad.




Väl på plats vi anvisningar om att rensa bort nyvuxen sly och ta bort några ickepassande träd ur den närliggande omgivningen. Dessutom skulle en sannerligen tung kamerakran tillsammans med tillhörande vikter bäras i bitar tvåhundra meter in i skogen, något som till huvuddelen föll på oss.


How much wood could a Martin chuck?


Kranbotten, turligt nog besatt med hjul

Efter alla delar var på plats hjälpte vi till att sätta ihop delarna i detta 2 tons pussel. Där på änden skulle kameramannen sitta med sin kamera och med sitt fotoöga bevittna dem event som skulle inträffa framför hans lins. 7 meter lång blev det monstruösa stativet.



Man ville göra en åkning uppifrån och ner, men något saknades för att skapa en snygg effekt. Man behövde ett träd i förgrunden för att skapa en känsla av en åkning. Bring out the woodchoppers!



Det stackars trädet blev nedhugget, förflyttat och fastspänd vid ett stativ för att agera ofrivillig statist i produktionen. Filmbranschen kan vara grym ibland.



Plötsligt! PANG! Inspelningsplatsen fylldes av förundran av vad som orsakat en ganska ljudlig smäll! Hade miljöaktivister bevittnat trädets lidande och gått till action?



I detta fall var det en termos som tröttnat på denna elaka och hjärtlösa värld och begått ett minst sagt spektakulärt självmord genom att spontant explodera. Endast en person blev lindrigt skadad i terrorattacken, bortsett från termosen som det endast fanns små silverfärgade skärvor kvar som bevisade att här har det existerat en kaffebehållare. Dock fanns det andra hot för teamets ssäkerhet, något denna skylt upplyste oss om.


Ibland filmar man osäkert

Tyvärr började dagens eskapader gå mot sitt slut. Vi hade inte tid att följa inspelningen till sitt slut, vi hade lika många mil att täcka denna dag som gårdagens resa ner. Tyvärr är det också där vår historia slutar, då hemresan var lika ointressant som ditresan. Det har dock varit en intressant resa fylld med nya intryck, saker vi lärt oss och saker vi fått uppleva ii den bransch vi förhoppningsvis kastar oss in i. Robin får avslutningsvis sammanfatta resan som helhet.


4 av 5 toasts. Kanonkul.

Roadtrip Del 1

En trög sommar kräver ett stort avslut. I samband med vårt övertagande av Videofestivalen så blev vi inbjudna till en novellfilmsinspelning i Götteboooorg. Ett tillfälle vi inte hade råd att försaka, så efter att ha fixat en bil, en hel tank bensin och boende så begav det sig till fiskens huvudstad. Resan startade klockan 4 på morgonen, här skulle ingen tid spillas, 46 mil skulle tas på 7 timmar tills klockan 13.00 då kalaset började.


Feet needs cleansing

Platsen för dagen var Slottsskogen, och efter att ha letat efter en vettig parkering i dryga halvtimmen så nådde vi parkens gröna skogar. Med en timme tills start så tyckte vi att vi hade ingenting att oroa oss för, hur stor kan en park vara?

Pretty fucking big visade det sig.


Var i hela helvete ska vi?

Dock så var inte storleken vårt primära problem, det var att skyltningen var så underbart sporadisk att man aldrig visste vart man var. Att skyltningen pekade på två separata punkter för vår mötesplats, en fisbeegolfbana, i olika delar av parken gjorde att frustrationen var full. Till slut nådde vi dock vårt mål och hade till och med lite tid över.


Regissören traskar in

Inspelningen drog snabbt igång och med ett raskt tempo bevittnade vi hur dagens scener betades av en och en. Vi deltog dessutom i en musikvideo som en medarbetare på inspelningsplatsen höll på med. Synkdans utlovas vid ett senare tillfälle när verket står klart.


Heavy duty shiet, Red kamera

Någonstans vid hälften av dagen kom en av dagens mest mystiska incidenter. Vi fick order att hämta en matta som används för att markera starten på varje hål vid frisbygolfen. Bredvid oss står en enorm hög av sådana så självklart rycker vi tag i den översta för att dra upp den. Till vår förvåning är den enormt tung, vilket visar sig vara en sidoeffekt av att dessa mattor är fulla med sand. Eftersom denna ska dras uppför en backe så börjar vi skaka ur sanden. Detta är uppenbarligen en dödssynd av bibliska proportioner. Ut kommer banans huvudman med både ilskan och gråten i halsen och vill veta vad i hela helvetet vi håller på med. "VEM HAR ANSVAR? VEM TOG INITIATIVET?" skriker denna man upprört mot oss. Uppenbarligen ska dessa mattor vara fyllda med PRECIS 60 kilo sand, och nu har vi inte bara förstört vad som verkar vara flera veckors intensivt sandpillande på en matta, vi har även förstört en till genom att dumpa sanden på denna. En inspelningsledare tog dock på sig ansvaret då denne hade bett oss göra detta, men mannen fick även en check som kompensation.

Sand iz seriouz biznez.

Efter dagens inspelning hängde vi med filmteamet med på en väldigt sen lunch/middag på en pizzeria i närheten. Väldigt dyra pizzor var våran första tanke men vi tänker att vi helt sonika beställer in 3 pizzor och delar dessa på 5 personer.


Needs moar pizza

När det var dags för notan fick vi oss ett av dem mest snikna påläggskostnaderna vi någonsin sett på ett matställe. Inte nog med att en Hawaii kostade 80 kronor, tog en timme att tillaga och var av relativt liten storlek för sitt pris, vi skulle också effektivt betala 20 kronor per pizza FÖR ATT DEM SKA DELA DENNA. Användes diamantslicer måntro?

Efter dagens eskapader drog vi hem till killen vi skulle slagga över hos och efter öldrickande till filmtittande sov vi gott.

Roadtrippens andra dag kommer inom en snar framtid att skrivas ut den med under ett senare tillfälle, då den var minst sagt lika intressant och händelserik

Till nästa gång!